Barnlöshetens trauma

Artikeln," jenny-30-jag-overger-mina-gravida-vanner" om den barnlösa kvinnan som slutar umgås med sina gravida vänner, väcker minnen och känslor hos mig, då jag och maken var i samma sits.

Man kan behöva sina vänners stöd när man har svårt/omöjligt att få barn, men trots det behovet, inte orka umgås .Skälen till detta är ofta flera; man ska sköta sitt jobb samtidigt som man gör en påfrestande och tidskrävande infertilitetsutredning/behandling eller genomgår adoptionsprocess, dessutom tillkommer en mängd frågor att handskas med, ex:

Tänk om vi inte får barn, om behandling eller adoption inte är möjlig?
Hur ska vi finansiera adoption/behandlingar?
Ska vi berätta för omgivningen, i så fall när och hur detaljerat, och hur kommer den att reagera?
Hur ska vi ställa oss inför etiska frågor som kan uppkomma vid t e x ivf-behandlingar?
Kommer vår relation att klara sig?

Med dessa frågor finns också starka känslor av ilska mot livets orättvisa, kanske skuldkänslor, bitterhet, rädsla och depression, och under resans gång kommer man att ofta att slitas mellan hopp och förtvivlan.

Omgivningens förhållningsätt till barnlöshet kommer som blandad kompott.
Läs gärna: etikett experten Magdalena Ribbings kommentar om dylika frågor.
Mina erfarenheter är att de flesta vill väl, men att det kunde ges märkliga och ibland dumma, råd och kommentarer, några skvallrade om det.....
Det hände t o m att det kom plumpa skämt!
Hur roligt var det sistnämnda när man som jag gick med sorg i hjärtat?

Bäst stöd hade jag av en arbetskamrat och min syster, de kunde lyssna och bemöta det det man berättade med respekt.
Jag och maken fortsatte umgås med släkt och vänner, om än med viss möda ibland och delade då och då med oss av våra upplevelser.
Efter sju års kamp och fyra ivf behanlingar blev vi äntligen lyckliga och stolta föräldrar till en liten kille.
Av en underbar nåd , utökades vår familj för snart sex månader sen med en lillasyster, hon kom så att säga, helt av sig självt,(fast läkare hade sagt att det nog aldrig skulle ske).

Som sagt var, artikeln väckte minnen och känslor
men även stor tacksamhet!